Från en skakig Limu Lima till en snabb Lång-Ante

Våra resor till Härnösand startar allt som oftast direkt efter arbete och skola på fredagseftermiddagarna. Vi gasar oss rätt hungriga och taggade iväg till Sandviken där vi gör vårat första stopp, smygreklam(!) Vi äter på Monroes, Sveriges bästa burgare, utan tvekan. (Jag är inte sponsrad, det är bara skitgott) Jag kör på en San Quantin och sambon tar en Walk the Line. Japp, burgarna vi vuxna äter är döpta efter Johnny Cash-låtar, som handen i handsken inför en spelhelg.

 

Fyra helger har vi gasat iväg mot stugan och Härnösand för mina spelhelger via utbildningen på Härnösands Folkhögskola och Folk Flute Academy. Distans har jag pluggat och ni har redan fått läsa om snuttar från utbildningen i andra artiklar här på sidan, men nu vill jag berätta min story. Min inre resa, den som verkligen tagit mig till nya platser.

 

 

Första gången jag spelade för Göran var jag en högstadieelev, jag var svettig efter passet och kände redan då att det här med gehör, det var svårt. Samtidigt som jag avundsjukt tittade ner på den stora midsommarscenen i Gropen varje år, på fiolerna som så samstämt spelade den här underbara folkmusiken som bara skriker Dalarna, den musiken som sitter så djupt in i benmärgen. Men jag spelade inte fiol… När jag många år senare upptäckte kurserna som Göran, Kim och Kristine höll i värmde vi upp med Dala-låten ”Limu Lima”. Den kan jag ju! Men det var svettigt, skakigt, nervöst och svårt, igen. Jag var, på riktigt, helt färdig redan efter första dagen under de första kurserna jag var på 2019 och 2020. Men nu kände jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och verkligen dra igång folkmusikspelandet. Så jag fortsatte att åka, kurs efter kurs och en dag berättar Göran att han ska köra distansår via Folkmusikhögskolan i Härnösand. Till råga på allt hade jag lockats till att köpa spelpipor, så jag sökte och gick in i utbildningen på Folkhögskolan med nya instrument i handen. (Fast jag sagt till Kim att det är blockflöjt som gäller för mig ;-))

 

Pipa
Gehör
Folkmusik, tre gånger nytt.

 

Lektionen med Göran via zoom, den första, samma sak. Jag höll på att dö av nervositet, gillade vårat försnack, för då slapp jag spela. Tanken på att någon ska lyssna när jag spelar gör att jag liksom viker ihop mig, under-levererar och inget går någonsin som det ska. Står jag i en ensemble så är det helt lugnt (näe inte när jag spelar sopran, det är hemskt, så det hade jag då egentligen aldrig spelat). Står jag inför en stor församling människor och ska prata - inga problem. Men ge mig en flöjt och jag blir som vatten. Så har det alltid varit…

 

Men det här var och är så otroligt roligt, Göran ger mig lagomt svåra utmaningar och vi tar oss steg för steg framåt i folkmusikvärlden, gehörsvärlden, pipvärlden, nervositetsvärlden och då och då plockar jag fram en blockflöjt istället- där är jag tryggare och säkrare - och jag märker att det händer grejer! Jag utvecklas!

Redan i utbildningens andra mapp på Google-drive så dyker den där låten upp, som jag hört någon gång innan, 16-dels polskan efter Lång Ante. Den är så fin! Den är så snabb! Den är så SVÅR! Vi gör ett försök att ta den an delvis, vi spelar in den i ett enormt långsamt tempo och nej, jag skiter i den för den är för svår, vi tar andra bitar istället. Att spela brutna ackord har jag aldrig riktigt kunnat bra på blockflöjten heller. (Och så pratar vi inte så mycket mer om den låten ;-))

 

Vår första helg uppe i Härnösand får vi njuta av Ale Möllers otroliga kunskap. Energin är verkligen på topp och visst är vi alla så taggade att helgen faktiskt blir av trots de restriktioner som hänger kvar. Från Ales helg tar jag med mig energin, och glädjen. Det vibrerade i lokalen på kvällen då Göran och Ale höll en konsert. Ale pratade en del om lärandet, hur varje elev måste uppleva något först, tex höra den där otroliga låten. Eleven får då en känsla och en längtan till att kunna genomföra samma sak och först därpå sker det en läran, inlärning. Det tar jag med mig i alla situationer, även i mitt yrke som trafiklärare.

 

"Jag har en kärlek till ledsna, hesa träpinnar"

Ale Möller 2021

 

Vår andra helg i årskurs 1 får vi bekanta oss med Jonas Simonsson. Under Jonas helg fick vi landa, som jag upplevde det, också mer söder ut i musiken. Vi spelade låtar från Västmanland, Värmland och södra Dalarna bland annat. En av utbildningens favoritlåtar kommer från Jonas helg, en vallåt från Gagnef (såklart, där jag själv bor). Från helgen med Jonas tar jag också med mig grunden, lugnet och det faktum att låtar vandrar, vi kan leta rätt på dem och det finns hur mycket som helst, för att citera Jonas:

 

"Vi har ärvt en ideologi att musik kommer någonstans ifrån.

Musik, låtar har alltid varit rörliga, musik känner inga gränser."

Jonas Simonsson 2022

 

Parallellt fortsätter blockflöjts-spelet hemma, jag spelar i två ensembler och vi kämpar på genom pandemin med att ses med restriktioner. Jag bestämmer mig för att ta hem lite noter på ”drömlåtar” jag har och plockar tillexempel ut vad jag ska spela från ett kör-arr på någon låt. (helt nytt för mig att rodda runt i notsöknadet själv!) Jag lyssnar mer och mer på folkmusik och tar mig till och med ut på C-flöjter i ensemblen, en tyst önskan som blev till verklighet efter alla år med basen och alten som mina ’första flöjter’. När restriktionerna släpper under sommaren spelar vi lite konserter utomhus och jag har till och med en melodistämma, något som jag aldrig hade genomfört om man backar så lite som 2 år. Jag fortsätter också åka på blockflöjtshelgerna som Folk Flute Academy (Kim och Göran) arrangerar.

Jag sökte såklart årskurs 2, men kände att det blir nog svårt, det året har färre platser och givetvis behöver de platserna gå till de elever som platsar, musik- och kunskapsmässigt. Jag började spana efter andra kurser och möjligheter. Jag var fortfarande så otroligt långsam på att lära in på gehör. När jag sitter i bilen, påväg till en blockflöjtsträff, med min ensemblevän Lovisa ringer Göran och ber mig fylla i ett formulär för årskurs 2! VA!? Jag trodde det var kört… och så fick jag en plats! Hade inte Lovisa suttit där så jag skärpte mig hade jag gråtit floder! Jag var så lycklig att kroppen sprallade, hoppade och studsade, fast jag körde bil.

 

Årskurs 2 drar igång med ett lite annat upplägg, vi får ta oss an föreläsningar från både Sverige, Norge och Finland, tretakter i olika rytmer, teknik, spelmansporträtt med mera. Under höstens spelhelg är det gästlärarinnan Kristiina Ilmonen, Finland, som håller i taktpinnen. Den här helgen bjuder verkligen på något helt annat än tidigare folkmusikhelger jag varit på. Vi får röra oss fritt i rummet, känna in vibrationer i musiken och plocka fram den inre känslan på olika sätt.

Kristina ber oss att ta ett andetag och känna in, hur känns det här rummet? Gärna utan skor, så fötterna känner golvet. Vi får sedan lägga oss ner på golvet för att spela och uppleva känslan. Så häftigt! Det här ska jag absolut bli bättre på då jag bygger upp min puls och stressar över en konsert. Säga hej till platsen jag är på. Här fick helgen ett abrupt slut då min man råkade volta runt med vår UTV (fyrhjuling) och bryta 5 revben redan klockan 9.30 på morgonen dag två. Det gick tack och lov bra med honom men jag var tvungen att lämna utbildningen och fick istället hänga på Sundsvalls sjukhus…

 

"Känn in rummet, rör er runt, helst utan skor"

Kristiina Ilmonen 2022

 

Den fjärde och sista helgen, den avverkade vi precis nyligen, vi fick fördjupa oss i de asymmetriska tretakterna tillsammans med Mats Berglund. Mats bjuder på fantastiska berättelser kring varje låt. Anekdoter och upplevelser vi deltagare aldrig kommer kunna matcha. Vi pratar mycket om dans och Mats visar oss danssteg och känsla. Mats kommer in på folkmusiktraditionens sätt att spela på gehör, känna dansen och svänget, och levererar därmed ett favoritcitat jag tar med mig:

 

”De jäkla noterna som är som symboler som inte funkar”

Mats Berglund 2023

 

 

Alla spelmän bör alltid utrusta sig med en flöjt i bakfickan! (kika noga på bild 1)
- och jag vill också notera att jag fortfarande ÄLSKAR noter, men citatet får mig att våga mer.

 

Zoomlektionerna har under båda åren fortsatt regelbundet, och nyligen, vid den näst sista lektionen med Göran fick jag nya låtar att öva in på Evertsbergspipan (fr Dalarna). Superkul att lyfta traditionen som min trakt bär, jag känner ett stort ansvar att föra traditionen vidare och hoppas på att kunna utveckla mig på det spåret. Så stängde vi ner mötet och jag tänkte. ”Den där jäkla 16-dels polskan då? Som vi la undan i starten av år 1.”

Jag plockade fram den i originaltempo, laddade in den i Amazing Slow Downer, drog ner till ca 60% och så körde jag. Och där, på några varv och tillslut med ett ökat tempo så satt den i fingrarna! Det funkade! Jag kan nu mera spela Lång Antes 16-dels polska. Om det är någon låt jag nött sönder hemma för familjen så är det den. Min kvitto på att två år och lite jävlar-anamma, ger stora resultat. För mig har det verkligen fått mitt spel att flyga, både gehöret, modet och banken av musik jag nu bär inom mig.

Bara häromdagen spelade vi konsert med en av mina blockflöjtsensemblar, låten där jag spelar melodi på sopranen gick kanonbra! Vi spelar även snabba Sonater på altarna och det funkar det med! Hand i hand, blockflöjt och pipa, timme efter timme, har de här åren fått mig att utvecklas som aldrig förr. Jag hoppas det hörs när jag spelar, och jag tänker, att det måste det väll ändå göra. I höst har jag spelat blockflöjt i 30 år, bara som hobby, och jag har lite planer på att fira det på något vis. Vi får se vad jag ror i land.

TACK Folk flute Academy för att jag fick möjligheten och chansen till att genomföra de här två åren och uppleva så otroligt mycket musik. TACK.

 

----------

Text: Alexandra Larsson

31 May 2023